Till den som läser, vem du än är; det här är ett djupt terapeutiskt inlägg för min egen skull, för att jag ska kunna reflektera och fundera. Det finns för min egen skull och för mitt minne av min morfar.
När jag nu börjar skriva har det gått ganska precis en timme sedan mamma ringde och berättade att morfar somnat in vid halv sju ikväll efter att ha varit i palliativt skede sedan i måndags. Det är en lite ovan och nästan konstig tanke. När jag tidigare idag pratade med pappa och han sa att morfars hjärta slog och att han andades lugnt så var det en liten del av mig som tänkte "Fan, det skulle inte förvåna mig om han vaknar ur det här med..". Det var en liten hoppfull och förnekande del som jag egentligen visste att hade fel. Att den inte kunde ha rätt. Men den fanns där, och till viss del finns den fortfarande - den där delen som tycker att det känns för overkligt och konstigt för att vara på riktigt. Delen som inte vill acceptera det. Det här är mitt sätt att acceptera det.
Egentligen har jag väldigt få konkreta minnen av morfar som så. Få saker där jag kan säga att "Då hände det här och han gjorde så och så", utan mest minns jag generella uppfattningar om hur jag uppfattade honom och att han var. Men jag minns honom.
Jag minns en man som spenderade varje jul med sina barnbarn och att vi alltid var lika glada när han kom. Han hade alltid hade med sig de mest uppskattade av julklappar, ofta lego.
Jag minns en man som, likt de flesta från den generationen, aldrig glömde en namnsdag.
Jag minns en man som lärde mig vad som antagligen var mitt första engelska ord någonsin - please. Eller, "plis" som han uttalade det. Det var nog egentligen den enda engelska han kunde, från en charterresa till Kina en gång, men för oss, mig och min bror, framstod det som om han kunde allt om språket och pratade det flytande. Och jag trodde väldigt länge att så var fallet. Ända tills mitten av 20-årsåldern nästan tror jag.
Jag minns en man som älskade loppisar och garageförsäljningar av alla de slag. Där kunde han hitta gamla gökur, hela som trasiga, som han plockade isär för att reparera de andra trasiga gamla gökur som han hade hemma. En process som ledde till ett ändlöst förråd av trasiga gökur att reparera och ett lika stort behov av ur att reparera med. Allt reparerades inte heller med delar från faktiska gökur. I hans källare (Åh, den magiska källaren!) hängde ett ur med bara en vikt. Den andra vikten saknades av okänd anledning och hade istället ersatts med en bit elkabel och en järnvägsspik. Jag hade för mig att jag hade en bild - för det var verkligen en fantastisk syn - men det verkar som att den inte finns kvar. Jag hittar den åtminstone inte nu.
Jag minns en man som hade den, för ett barn, mest fantastiska av källare. Där fanns diverse saker, prylar och manicker som skulle repareras eller hade behållits för att reparera något eller "om det behövs". Morfar var elektriker och i källaren fanns hans butik med allt som hörde till - och mycket annat. I huset där kunde man, om man letade, hitta nästan allt av elektronisk karaktär. Jag minns att jag hittat skrivmaskiner, filmkameror från den tid då de var nya, bandspelare, personsökare, robotar och andra leksaker och så mycket mer under olika vistelser.
Jag minns att morfar var med på oss på resor ibland. En gång till Thailand och en gång till, tror jag, Italien. Den förra var det hela familjen, den senare var det "bara" han, jag, mamma och Simon. Jag minns inte mycket av själva resorna egentligen, men jag minns att han var med. Och vi gillade det.
Jag minns en man som älskade sina prylar. Framförallt kikare och ficklampor. Han hade hur många som helst. De flesta av kikarna fungerade och det var alltid lika spännande att titta i dem och se vad man kunde se. Ficklamporna hade man sällan samma tur med, men ibland fungerade det om man bytte batterier. Oftast inte.
Jag minns en man som älskade musik och ALLTID visslade. Alltid. Det var olika bitar ur musikstycken han gillade. Han spelade i en orkester fram tills vad som måste betraktas som ganska sent in i livet. Han spelade blåsinstrument och även om jag är osäker på exakt vilket han spelade i orkestern vet jag att han hade både tubor, tromboner och trumpeter hemma. Jag vet dock aldrig om jag faktiskt hört honom spela något.
Jag minns, på temat musik, en man som lärde mig, och min bror, att vissla genom många upprepade försök över massor av års tid. Och som slutligen lyckades, för vad jag vet kan min bror också vissla.
Jag minns en man som var den kanske mest fysiskt starka, och envisa, person jag någonsin känt. För ett antal år sedan ramlade han i källartrappen hemma. Han var nog runt 90 då och trappen var i betong. Han fick blåmärken av över hela underarmen, men annars inget. Samma år ramlade en nära vän till mig, ett år yngre än jag, i blött gräs och bröt armen. Han i 20-årsåldern, morfar runt 90. En bruten arm i på gräs mot blåmärken från en betongtrappa.
Jag minns en man som, betydligt närmare i tiden, föll ur sängen och bröt höftbenet. Han fick en konstgjord led istället och en rullator. Någon dag senare knatade han på i korridorerna igen, mer energiskt än någon av de andra boende. Han var äldst där, med tämligen god marginal.
Jag minns en man som helt enkelt var en av de värsta krutgubbar jag känt. Hela vägen.
Jag minns en man som, när vi var i stugan, tog oss med på båtfärder för att bada i Sandviken, en strand i närheten, eller på någon av öarna utanför kusten. En man som byggde sandslott med oss och som lärde oss att skjuta raka vattenstrålar med händerna. Även om jag nog inte längre kommer ihåg hur det var man skulle göra.
Jag minns min morfar. En man som var den bästa morfar jag någonsin kunnat önska. Och det här är mitt, alldeles för sena, tack för all tid, alla upplevelser, all tillgivenhet och allt annat.
Dagens låt för att göra Din spellista, och min dag, lite bättre: https://open.spotify.com/track/2UfzoF70jZTmjhkCt9ItxA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar